Så faller ännu ett löv och kommer aldrig mer tillbaka. Eller det skulle visst aldrig ta slut, det nya året. Började med bulleribång och sprudlande färg över himlen och skrattande människor som speglade sig i himlakupan. Trodde aldrig det skulle ta slut, det nya, underbara. Eller för att va ärlig, exakt vad jag tänkte när klockan var uppskattningsvis tolvslaget sisådär och mimmel och mummel och nyårshets, så tänkte jag:

Det här kommer bli ett jävla år.

Och med det i åtanke gick det ju helt okej. Entusiastisk, till och med, över att det ska komma ett till. Imponerande det där egentligen, att en tidpunkt sätter så stora spår. Jo visst, jag har faktiskt en väldigt fin kalender med choklad på som jag kan glädjas åt hela året. Sukta. Fick faktiskt en chokladkalender redan för en månad sen, men den åt jag opp. Säkert var det därför jag fick en med bara bilder på den här gången.

Sist jag åkte hemifrån, alltså från mitt nya hem, träffade jag en kär vän jag inte träffat på jättelänge. Har knappt tänkt på henne på fyra år. Jo, det har jag. Det finns flera dikter faktiskt, men förr brukade jag alltid fråga om lov. Min poetik har förändrats. En gång i tiden, oj, jag menar, för några år sen, var jag väldigt tydligt med att ingenting jag skrev skulle kunna spåras till någon riktig person, för att jag inte ville utsätta någon annan för poesins makt. Nu förtiden spelar det mindre roll för att jag skriver med poesi och mindre… bryderier eller vad man ska säga, mer jonaspoesi. Nu snurrar jag till det. Världen är ett skåp med färger, poetens roll är att kleta ner valda delar på paletten och sen gegga ut något på duken som är sant. Inte sant i förhållande till verkligheten eller sant som idén om sanning, utan sant som i ärligt, sant mot poeten och publiken, det är sant som det är sagt.

Sant som det är sagt.

Kanske, det lät bra. Inte Sant för att det är sagt, utan en bra dikt, tycker bara jag själv nu, ni får ha egna tyckanden (därav kommentarfunktionen…) en bra dikt är sann mot sig själv, sant som den är sagd. Därav följer också att formen är viktig, i mitt fall tycker jag att det talade, framträdda fonemet direkt från människa till människa är en form jag trivs med där dikterna kan andas, få liv, inte som skyltdockor i en bok. Förpassade.
Och visst, det finns massa poeter som jobbar med att få det skrivna ordet att närma sig sig självt, eller jag tror det är vad de försöker. Få den trycka formen att leva med själva orden och poesi, men det är så jävla svårt. Precis som det är svårt att balansera mellan scen och poesi i scenpoesi. En apa är en bra scenshow, en laserkanon är en bra scenshow. En poet är nödvändigtvis inte mer spännande än en apa eller en laserkanon, bara för att denne skrivit en bättre dikt än någon av de andra gjort.

Undrar om jag får ihop den där tråden. Ibland är det svårt att få ihop det, som att det idag känns som att vi fokuserade på östeuropas musikliv i ett projekt, i mitt andra liv, för att vi gärna skulle dra ner till Prag innan jul. Men inte åkte vi till Prag. Pluggade istället som skållade ekorrar. Undrar om de pluggar bra? Nej, men irrigt kanske? Idag har jag en fruktansvärd avundsjuka till Barcelona. Men det går inte bara att fly fältet och hoppas att klimatkrisen inte drabbar sin oas, det är bara att gräva där en står men försöka att inte skita där en äter.

När jag skriver det här är det mindre än ett dygn kvar av det gamla året, det nya som så snabbt blivit gammalt, som en t-shirt. Vi har konsumerat det här året också, förväntat på det, hyllat dess ankomst, köat till premiären, missat vad som egentligen hände när det väl var här, så vi får köpa recensioner och listor på årets bästa händerlser i tidningarna så vi vet vad vi inte gick miste om, eftersom vi var där vi också.

Det nya året blir fantastiskt. Norrköping hyllas får SM i Poetryslam, jag får möblera om och ställa alla saker på nya ställen där jag tänkt i flera veckor att de ska va, poesibomber och ni kommer få nya ljuddikter att lyssna på här på sidan! Tjoho! Det här,

det kommer bli ett riktigt jävla år!

Just som en trodde att allt var stabilt och på det klara och stadigt på väg framåt, så raserar allt ihop.

Som en hybris av soliga hopsamlade regndroppar över de ångvarma dagarna kommer det en dag då vattnet måste ner igen, oavsett hur förvånade vi blir, pissvåta, på badstanden med mjuka mariekex och utspädd saft. Bolånestabiliteten, finansvärlden, hårddisken, stresshanteringen, den digitala projektplattformen, tryggheten, hälsan, cornflakesen ur skåpet och direktreklamen rakt ner på hallgolvet i drivor.

Rasar.

Men vad fan? En ställer in sig på en hårt höst, en höst av sköt dig själv och skjut de andra, en höst av skitigt hår och postapokalyptiska mad-max-städer där alla samlar på gamla gem som sin nya valuta när att alla papper är slut. Ställer in på kaos.

Men då blir en återigen motbevisad, all kaosartad hejkom&hjälpmig förgäves. Hyrespengarna tryggade med en småsovjetisk liberal trygghetsfond som alla plötsligt hyllar, EU enar sig för först gången kring en opklistrad kompromiss som får det hela att hålla litet tag, hålla i tanken åtminstone, backupen ordnad, cornflakes till bättre behövande och en värld av ettor och nollor som hör av sig och ser att en mår bra
och läkare som säger “att lite mer mineraler mår man alltid gott av”.

Direktreklamen är om inte för den nya lappen på dörren alltid en möjlig karriärväg om gemen skulle drabbas av inflation de också. Har du höstdeppression? Just i ditt kvarter har vi nu ett speciellt erbjudande för tappade höstlöv att få värma sig av ord. Köp en grundform och få valfri ändelse på köpet.

Ge mig lite motstånd, ge mig lite skitigt hår och lortiga crustpunkare med avsågade hagelgevär som jagar mig genom öknen ed en halvgammal kevin costner i hälarna. Nu är alla snälla. Många av mina vänner är crustpunkare, var crustpunkare, innan de flyttade till indien för att hitta sig själva och försvann. Härifrån. Från tanken på en öken och ett avsågat hagelgevär som aldrig blir realitet.

Ge mig lite poesi och ensamma nätter för fan. Min hybris kostade mig en reva i handflatan över en hoppfull genväg. Några säkrande DVD-skivor, mineraler och veckokuponger. Den risken kan jag leva med, när spekulanterna faller som regndroppar från skyskraporna. Det kan jag leva med, när jag går ner i vattnet och värmer mig från samma regndroppar. Det kan jag leva med, när jag ser hur även höstlöven lägger sig mjukt på marken.

Det finns dagar som man blickar tillbaka på och undrar vad man gjort. Idag är en sån dag. Allt och ingenting. I morse sprang jag upp halft ihjälslagen, sprang till universitetet och ställde mig med en bildspelspresentation och visade upp ett oerhört genomartbetat visualiseringsprojekt för hur man guidar barnfamiljer till rätt område när de vill flytta till kommunen. Det var ett ganska snyggt koncept också, jag smakade ost i munnen för jag hade ätit mackan i farten. Lite småäckligt, men därför var det bra att jag stod längst fram i salen och inte satt bredvid någon. Ostmun är inte gott. Under dagen hann jag prata med tanten på HNAB som var så glad trots att jag gav henne en massa merjobb. Sist jag var där var hon nästan sur, då hade jag ett enkelt ärende. Nu ville jag bryta kontrakt och knepa och knåpa, då sken hon som en sol när jag gick. Hon kanske helt enkelt bara vet när det gäller att visa sin glada sida.

Sen har jag försökt sätta mig in i ekonomi. Tillräcklig mycket för att kunna va lite independent och köra min egen. Jag har lätt för matte. Jag har lätt för logiska system. Jag har lätt för att lära mig nya saker. Men termer som är tänkta att låta krångliga när de betyder rätt enkla saker får min ordskaparsjäl att skrika, rivas och gasta sten på små hundar. Själshundar alltså, inga riktiga, jag är väl inte helt dum i huvet. Mitt ekonomilärande går alltså till såhär: det går bra, det går bra, skitkonstig term. Jonas letar efter en förklaring och hittar massa folk som försöker förklara den konstiga termen fast inte verkar förstå den själv. Jonas hittar ett exempel och ser att det inte är en konstig sak utan något som en åttaåring skulle sammanfatta med “ta minus” och fatta precis hur det går till. En dugga också. Nej, nu måste jag leva i historien.

I lördags var det kulturnatt, nästan glömt det nu för att det var så länge sen. Dödsstjärnan, jag, Martin och Tilla, gjorde en föreställning på Grammofon. Vi höll oss i ett litet litet rum och det var mycket mycket folk där. Förhållandevis var det överfullt, men det kanske säger mer om rummet.
I vilket fall var den en fantastisk stämning, störtskönt. Vi gjorde riktigt bra ifrån oss om jag får säga det själv, i vilket fall var det skitkul. Vi körde tre nya teampieces och en gammal klassiker, vår trio på Höstvisa. Min Ginsbergapning körde vi, för övrigt en hyllning till Norrköping 2014-historien och kampanjen. Jag hoppas att den dyker upp här snart i nån kreativ interaktiv variant. Inte just nu, för alla minna sladdar har trasslat dig.

“Det här är rivningshus
i rivningskvarter
men det är inte byggnaderna som rivs
utan de som bor där i”

(Martin Jonsson, tolkad av mig)

Annars hänt på kulturnatten, i sammanfattning: Hasse tipsade om en hemlis som jag sen missade, jag såg John fast han trodde att jag inte kände igen honom, jag sa hej till mina gamla jobbpolare på museet, Matilda hjälpte mig hitta qi och jag fick ett äpple, jag slog på pappan Peter trots att han är snäll, jag glömde fråga Klara en sak när vi fikade, jag fick ingen rabatt men ett glatt humör av Muhammed så han tycker fortfarande om mig, han verkade lite stressad, jag såg Lundbergs plastskinn, jag såg Stenmarks bilder, jag såg Joel och Anna och pratade om Petter i Kina, såg Malin det var för länge sen vi sågs, jag såg Tapper i en utställning om kaffe och skulle messa men tappa bort mig, jag såg Björn och Amanda och blev jätteglad fast jag knappt känner dem, jag såg Melvin glidtackla Tilla, men hon klarade sig, såg ett konstigt metal-goth-band med cool sång men hemsk stil, inte min riktigt, glömde diplomen, halv pizza, en tröttis som la sig och han plugga lite men trots alltihop så gick det precis enligt planen.  Pust.

Ordkrig har startats, genomförts och reträtterat från Norrköping för den här gången. Konstigt nog har jag ork i kroppen, energi och kreativitet, så det räcker och blir över. Visst vill jag spela tv-spel och käka godis också, men inte på det slappa sättet. Ordkrig har helt enkelt gett mer energi än det kostat. Glatt, all poesi, alla fina dikter, människor, möten, insatser, all kärlek ger resultat. Jag känner mig som marinerad.

I Asterix så hävde Caesar ur sig en massa citat kors och tvärs. Jag trodde alltid att han sa “vi kom, vi såg, vi seglade”. Det lät ju inte så farligt, riktigt harmoniskt. Om bara den verkliga historien varit så fin. Som att det räckte för romersta imperiet att betrakta och lära känna sin omvärld, för att sen nöjt segla vidare.

Vi kom
vi såg
vi seglade

I Norrköping har precis besked kommit att staden inte kommer slåss för att bli Europeisk Kulturhuvudstad år 2014. Själv tycker jag att fenomenet med europeiska temastäder är lite larvigt, men det skulle samtidigt vara ett bra tillfälle för Norrköpings topp att engagera sig i sin egen kultur. Överallt finns det musiker, poeter,konstnärer, skådisar, dj:s, vj:s, improvisatörer, illustratörer, dansare, qigongutövare, designers, parkourutövare, gatustickare, graffare, arrangörer, komiker och sportisar. Alla som ger blod, svett och tårar och skavsår och migrän och bränner ut sig, bränner upp sig och kort sagt brinner för sin kulturgren, sin pryl, sitt konstnärskap. Ett enormt jippo skulle kunna va ett bra tillfälle för alla dessa kulturutövare att slå sig ihop, testa vad som händer om man låter den ene ta på sig den andres skor, äta upp skorna eller rent av göra nya.

Marcus Birro har skivit flera artiklar i NT och Folkbladet om kulturhuvudstadskampanjen, om hur kulturen tröstar och ger hopp. Det är fint, jag tror att han har rätt där, precis som de många andra konstnärer, musiker och kulturjobbare som skrivit om saken. Men jag tror inte vi ska stanna vid trösten, vid det stillade hoppet, vid längtan. Vi borde fixa en kultur som uppviglar, som tar över och som sätter sin egen agenda för kultur, samhälle och engagemang.

Nästa vecka, 18-20 september, kör vi poetryslamfestivalen Ordkrig08 på Skandiateatern i Norrköping. Kanske en bra start för att kämpa för Norrköpings som Helt Oberoende Poesihuvudstad i största allmänhet. I vår kör vi Svenska Mästerskapen i Poetryslam i Norrköping. Jag hoppas att fler, inom sina ramar, grenar och intressen, vågar satsa på sin kulturen, trots fega politiker, som tror att kultrur bara betyder opera och bearnaissesås.

Kom till Ordkrig, se allt du behöver veta på www.ordkrig.com.

Det går helt enkelt inte ihop. Har suttit en stund och försökt reda ut olika kontosorter hos olika banker för mig själv, föreningar och andra. Det är helt ologiskt. Jag måste va alldeles för logisk för det här ekonomiska systemet. För att passa in borde jag vara en skruvad magismurf från en terrypratchettplanet där det ologiska blir så ologiskt att negationerna tillslut tar ut varann i nånslags magilogik. Men så är det inte. Det är bara ologiskt.

“Bank” kommer från banco, bänk, och på en bänk satt också de gubbar i Florens eller Brygge som livnärde sig på att låna ut pengar till nykomna handelsmän för att sedan låna ut dessa pengar till andra och ta ut en rejäl ränta på det. Månglare alltså.  Idag är banker fortfarande gigantiska ut- och inlånare. Vi uttalar dock bara lånet i ena ledet. När vi lånar pengar av bankerna kallas det skuld, en skuld vi betalar med ännu mer pengar i form av ränta. När bankerna däremot lånar våra pengar, vilket sker från att vi får vår lön eller vad vi får på kontot till att vi köper skor på kortköp, är räntan obefintlig, om inte noll. De pengarna kan banken i sin tur låna ut eller investera i barnvagnar eller vapenfonder eller guld. För att vi inte ska reagera på snedsteget kallas det inte lån i det här fallet, utan konto, insättning eller helst bara det självklara ingenting;  “var skulle vi annars göra av pengarna”.  Det mest vridna när man följer tråden är att vi sedan för att kunna få reda på deras skuld (vårt saldo) måste betala avgifter för telebank och internetbank och för att få tillbaka våra pengarna måste vi skaffa kontokort, sammanlagt flera hundra om året. Vi betalar alltså för att bankerna ska betala tillbaka till oss, men då kallas det inte indrivningstjänster, utan betaltjänster eller banktjänster.

Skulle vi själva lekt bank och lånat hela lönen av flera miljoner privata människor är snarare utgången att vi skulle ha ett enormt gäng knuttar(verkligen fler än det finns att tillgå) med portabla skruvstäd bankandes på dörrer morgonen därpå. Men så händer inte med bankerna, utan vi betalar dem pengar för att få tillbaka vad de lånat av oss. Logiken hänger inte ihop. Logiken är i praktiken så rörig och byggd på snedsteg och raka kullerbyttor att vi måste byta namn på begreppen för att alls kunna prata om det. Tillslut är logiken så ologiskt att ickelogiken snurrar ihop sig till en ickelogisk ickekullerbytta och när det hela tar ut varann så blir det logiskt på något vis och jag sitter där som en skruvad magimurf med mitt utbetalningskort i handen och fattar inte vad som hände.

Av någon anledning refererar man alltid tills sitt eget uppvaknande som “och då vaknade, helt kallsvettig”. Men den här gången var det verkligen så. Jag var tvungen att se mig om i lägenheten, första kuddarna kring mig i sängen, sen böckerna i bokhyllan - kände jag igen åtminstone hälften kanske jag var vaken, den hyfsat städade kattlådan och den gräsliga men oj så bekväma fåtöljen: Jag var vaken, jag var hemma. Vad jag minns från den absurda drömmen har suttit och hackat mig nånstans straxt bakom båda öronen hela dagen. Ibland varierar det sig med att hacka från en plats inne i huvet precis mellan ögonen, ungefär där man skulle kunna klia sig om man kunde sticka in fingret i ett skotthål mellan ögonen eller om man hade borrat sig genom mitt ett kastmärke, om jag hade ett kastmärke. Där satt det i vilket fall.

Poetry on a stick.

Ett helt nytt kreativt experiment och alla säljande ord man kan komma på koncept. Jag kan inte släppa tanken, måste va augustifesten som spökar där inne, i den hackande hjärnan, där spetten vägrar lämna mig ifred innan jag lämnar över den häftiga idén till omvärlden. Poesi på pinne. Tanken är att dela ut poetry on a stick på marknader, karnevaler och festivalen till intresserade förbipasserande. Man tar en pinne, inte helt olik den man spinner sockervadd på, för ner den i smeten med ganska lös med kletig poesi, ungefär som kladdkakssmet, sen slickar man i sig den medan den är varmt. Det är poetry on a stick och kommer sälja som smör under det ickeexisterande kulturhuvudstadsåret 2014.

Alla idéer tillhör mig, sälj dem inte vidare.

Väskan har åkt iväg till mormor och katten är packad. Om bara Jonas sover snart så blir det nog i morgon i morgon också. Jag ska till Växjö, med Tillas fansbuss och konserter. Ska bli riktigt kul att ha lite semester sista helgen innan jag börjar hösta igen på måndag. Och spännande att se hur hela projektet som Tilla varit ute på ter sig i verkligheten.

Ikväll har vi hållit slam på Salongen, Stadsbiblioteket. Vi är, i det här fallet, Kaosföreningen Scenpoesi, alltså arrangörsgruppen för scenpoesi här och där i närheten. Dödsstjärnan har som namn, varumärke och autonom cell valt att lägga ifrån sig arrangörsrocken för att endast syssla med coola, experimentella, revolutionära eller banala poetiska projekt, som föreställningar, workshops och poetiska produktioner i olika paket. Kvällen gick bra i alla fall, ingen dog, förutom min dator som fick rampfeber. Det var två specialgrenar idag; improesi och blixtslam. Flera tappra deltagare i båda två, även om improvisationen endast blev en kort uppvisningsrunda. Alla verkade gilla det i alla fall och på nått skumt vis verkade alla tävlande poeter på hugget på samma dag. Schyst stämning och glada besökare gjorde gott.

Det är något speciellt med poesi och ögonblick, som att de är synonyma på nåt vis. Det går inte att ta på, en poesi minns man bäst som ett ögonblick och ett ögonblick blir bara poesi när man minns det. De är nog synonymer. Jag har aldrig varit så bra på grammatik, eller det har jag, men mest för att det fallit sig naturligt, sen har jag inte haft namn på allt. Jag gillade att sätta ut satsdelar, men kommer med ihåg s, p och ao som man satte under olika ord i stencilerade meningar.

Emma, Tessan och jag såg symfoniorkestern spela. Jag funderade hela tiden på vad jag tyckte att om kravet att popularisera symfoniorkestern. Den kostar verkligen massa pengar och för några år sen var det krav på att de måste populariseras för att få vara kvar, alltså inte bara spela för kulturutbildade borgerliga gubbar och kärringar, vill jag minnas att formuleringen var. Visst är det lite chic kinesisk kulturrevolution över att låta symfoniorkesterna spela starwarssoundtracks eller ha allsångskvällar i Vasaparken med Taubetolkningar. Som sagt är jag kluven. Jag är ganska nöjd med att symfoniorkestern håller sig inne i nån konserthall större delen av året, men visst är det alltid vidgande och inspirerande att göra något annorlunda? Jag tror att kluven är det bästa jag kan bli här. Så jävla sossig jag känner mig. Ska jag skriva att vi ska bränna symfoniorkestern? Nej, men varför har vi inte en scenpoesiensemble på typ 87 heltidsbetalda poeter som kunde sitta och skapa i nån skrivarsal för att sommartid komma ut och göra allsångspoesi och starwarscovers… Låter som en absurd blandning av Olivia Bergdahl, Dödsstjärnan och alla landets skrivarlinjer. Kanske nåt att pitcha för Riksteatern? Jag ska maila hela det här inlägget med en gång.

Kram på er!

PS. jag måste verkligen låta bli att länka alla möjliga saker jag skriver om, annars kommer jag konkurrera ut wikipedia.

Hej på er!

Jag har precis lagt upp den nya hemsidan i sin helhet och planerar att gå ut i solen. Sol är fint, på nåt vis vet man det, fast man inte kan se på den. Jag ska snart gå ut en sväng, men jag måste nog säga några väl valda ord först.

Jag har laddat upp några krönikor här under Snack, det är inte skrivna alldeles nyss, som ni kanske ser, men man vet aldrig, nån av de texterna kanske är den texten som förändrar ditt liv, eller mitt. Jag tror det är därför, egentligen, att de sammanfattar några saker jag vill ha sagt.

Under sommaren jobbar jag lite då och då med små snälla barn och sätter bildscheman och lagar mat och leker. Det gör att man får en rejäl inspiration för resten av tiden, ibland är de ledsna, ibland glada. Resten av sommaren är jag halvtidsarbetande poet och formgivare och sommarsoftare. Vad de två första gör vet jag inte riktigt än, trots sex år på scenen och några tavlor, affischer och trycksaker senare. En sommarsoftare däremot, det är nån som spenderar sommaren med att fundera på vad en poet eller en formgivare gör, samtidigt som han är det. Titlar blir bara larvigt i längden när man ska reda ut det.

Alla gillar ju inte sommaren, så är det ju. För er finns det dock vissa rekommendationer:

• Lyssna på Incka: “sommaren är hemsk ibland, på vintern finns choklad att bli glad av, så här års blir den kladdigt äcklig som en smet”
• Längta till hösten! Poetryslamfestivalen Ordkrig 08 i Norrköping 18-20 September!
• Var rebell och sitt inne trots att solen skiner! (funkar också för oss som faktiskt gillar sommaren, men kan ge lite mer ångest då)
• Skriv ut en massa bra dikter, eller ladda in dem i din MP3 och njut av dem i en park eller på promenad, då är det svårt att inte trivas.

Kram på er!

Jonas

Oj oj oj. Nu var en intensiv poesivecka över, och en rätt intensiv skolvecka tar över. Förra veckan var jag poet, nu är jag grafiker igen. Roliga identitetsbyten när man har många bollar i luften, men jo, jag ska nog hinna dra igenom några enkäter den här veckan så jag varit beteendevetare också. Har fixat små detaljer på hemsidan, lite typografi och uppdateringar, men jo, trots att hela layouten är rätt ny kommer den nog se en renovering ganska snart igen. Bilder, ljus och liv ska in! Ska fixa lite schysst grafik först, sen kommer väl ljuset och livet på köpet får man hoppas. Hur har veckan varit? Den började på Lunnevads folkhögskola med en poesikväll för eleverna. Alla verkade jättenöjda och det kändes i hela kroppen att jag gett vad jag hade. När jag satt i baksätet på väg till tåget var hela kroppen helt stum, som efter ett träningspass eller joggingrunda. Måste verkligen ha gett sken av den introverta poeten, när de andra sprudlade av energi och pratade om allt möjligt. Men alla verkade väldigt nöjda och glada, så dit kommer jag gärna igen! Onsdagen var strejkdag, en protest mot försämringarna mot a-kassan och attackerna på arbetslösa. En protest både personen och poeten Jonas gärna skriver under på. Det var ett åttiotal fuktiga men stridbara demonstranter som lyssnade på dikten till Fredrik, en om Sverige och en protestsång. Körde det uppviglande temat, och trots att jag nästan skrek slut på rösten och att det kändes svårt att nå ut, blev många peppade och var väldigt positiva till poesin. Efter demonstrationståget hölls fina tal och sånger. Snart landade Matilda i länet och Dödsstjärnan var hel igen. Vår ordstarka trio dök upp på biblioteket i Mjölby för att prata identitet och nationalitet. Den lilla staden var dock svårtflörtad att se saker på bibliotek, men de som dök upp fick höra dikter på temat Sverige, repetition och lite om socionomer vill jag minnas. En som var där var från gratistidningen Trean.nu. Martin bjöd på käk hos sig efter poesin, så då blev alla poeterna mätta. Torsdag blev fredag och Martin åkte till Marie och Albin och Le Poet och alla andra i Malmö för poesin. Matilda och jag åkte till Karin och Kajsa och Becky och Emil och alla andra i Katrineholm. Ett stort arrangörsgäng fixade ljud och ljus när vi kom. Härlig lokal, intresserad publik och kul konsert av Emil efter oss. Matilda och jag läste dikter och avslutade med en duett. De hade gott fika på Gamla Palladium och nära till stationen när jag smög iväg till det sista tåget hem.

Jonas
2006-11-22